-

Jag kan bara vara den jag är, det kommer ingen någonsin kunna ändra på. Men på senare tid jag ställt mig en jävligt vesäntlig fråga, vem är jag egentligen? Bilderna där ovan visar mig idag, den nya stil jag för tillfället håller på att känna på. Grejen är nämligen den att jag inte har en aning om vilken som är min stil längre. Att sticka ut känns inte längre som prio nummer ett, rosa tröjor och knallgröna byxor är inte vad de en gång varit.

Vilka åsikter står jag för? Hur vill jag bli sedd och uppfattad? Ska jag vara ärlig tror jag folk i nuläget har en förbaskat vag uppfattning om mig, eftersom att jag för det mesta är tyst och håller inne med vad jag känner och tänker. Jag vägrar tro att jag faktiskt inte kan vara på något annat sätt, vill inte egentligen vara den som står vid sidan av och tyst iakttar. Ändå blir det alltid så utan att jag riktigt förstår varför. Antagligen beror det på att folk inte förväntar sig att jag ska säga något annat än "aha ..." och "mhm ..." och därför inte ens orkar bry sig om att dra in mig i något samtal. Med all rätt, för jag säger sällan något annat när jag umgås med folk i grupp. Det är som någon slags spärr som gör att jag inte kan säga något av värde! Det blir bara helt tomt i hjärnan om jag ens försöker. Förjävligt.

Men det måste ju gå att göra något åt det, right?

Ps: Det är taskigt att smyga sig in i syskons rum utan att fråga om lov ... Men jag har ingen egen spegel så jag tog ett kliv in i rummet och smällde av några rutor. Please dont kill me? (A) Ds.

Just fan, det är ett annat fel med mig! Ja, att jag är så grymt konflikträdd alltså. Varje gång jag gör något funderar jag på om det kan göra att någon annan blir sur på mig. Kommer jag fram till att så är fallet, gör jag det inte (I bästa fall bloggar jag det). Måste fan sluta bry mig.