-

Tja, hur ska man planera tiden framöver nu för att undvika att bli en rullande, bitter köttbulle? Jag hade varit fullt nöjd om allt bara fick vara som det alltid varit, men det är (om inte ett under sker) en total omöjlighet. Det känns lite hemskt att jag börjar fundera över det redan innan detta kapitlet är avklarat, men jag tror jag skulle gå under om jag inte kunde se en framtid.

Hästarna har i princip alltid funnits i mitt liv, hur mycket jag än försöker tror jag aldrig att jag kommer kunna släppa ridningen. Men när båda de två hästar som verkligen betytt mest för mig är borta ur mitt liv, hur många gånger ska man orka ta farväl?

Och nu är jag åter igen bara den där överflödiga, som inte behövs längre. Inte det att jag inte förstår att det inte finns något annat alternativ, men det är inte till någon större tröst. Jag minns bara hur det var innan Hero kom in i mitt liv och hur deppig jag var på den tiden och jag är så sjukt rädd, att det är så det kommer att bli nu igen.

Alla behöver känna sig omtyckta och behövda, man hittar olika vägar till att uppnå det och för mig har det alltid varit hästarna som fått mig att känna mig så. Det låter säkert fånigt för de som inte själva är hästintresserade, att jag har så starka känslor för ett djur. Men det är inte så jag ser dem, utan som vänner. En mjuk hals att gråta mot, som inte ställer några krav utan bara finns där. Som skänker mig så mycket glädje och trygghet!

Nu då?