Att vara påväg

Varje dag innan och efter praktiken sitter jag och väntar i vänthallen på busstationen. Brukar studera människorna som kommer in där, var och en med sin egen historia. Ibland kommer det in några som pratar ett främmande språk, kanske är de turister. Ibland kommer någon med mycket packning, som är påväg någonstans, bort eller kanske hem?

Varje dag önskar jag att jag var en av dem som var påväg någonstans. Vill bara hoppa på en buss, ett flyg, ett tåg ... Och bara åka bort, för att få känslan av att komma någonvart. Det känns som att jag står och trampar i samma gamla spår dagarna i ända, det händer liksom inte mycket i mitt liv och det känns inte som att det går framåt.

Kanske borde jag slå mig till ro och acceptera situationen som den är. Men jag vill faktiskt inte det, jag vill vara ute på vägarna i livets resa. Se, upptäcka och växa som människa. Någon annanstans, var som helst som inte är hemma.


Stora frågor

Vill jag plugga, egentligen? Nej.

Vill jag jobba istället? Ja, men med vad ...

Vill jag kanske hellre resa  runt lite då? Absolut, men för vilka pengar ...
Man måste plugga för att få ett jobb och man måste ha ett jobb för att få pengar till att kunna resa. Ond cirkel kallar jag det! Men rätt logiskt och självklart såklart, vilket jag accepterar. Nu gäller det bara att ta en stor funderare över vilket liv jag ska leva.

 


Livet består av vändpunkter

Tänk vad livet tar oväntade vändningar egentligen. Det händer hela tiden saker man inte alls varit beredd på, så har det i alla fall varit hela mitt liv.

Fram till typ nio års ålder var det väl ganska lugnt, bodde i en rätt typisk kärnfamilj med mamma, pappa och en bror. Sedan kom vändpunkt nummer ett, flytten till Råneå med hästgård och hela kittet. Det kom dock att dröja några år innan stallet stod färdigrenoverat men innan det gick min största dröm i uppfyllelse, familjen köpte en häst som vi hade uppstallad på ridskolan!

Några år senare kom vändpunkt nummer två. Vår första häst hade vid det laget gått bort i tarmvred och nu var det dags att införskaffa två nya, det blev två nordsvenska travare som vi hade i vårt egna stall på gården och som vi kom att få en underbar tid med ...

Nå, men säg då den lycka som varar för evigt. Vändpunkt nummer tre kom väldigt oväntat och bestod av skillsmässa, så fick man prova på det där med att vara skilsmässobarn också med allt vad det innebar. I slutet av åttan var båda hästarna sålda och det enda positiva med det var väl att det blev en väldans massa tid över till att plugga.

Efter att högstadiet var över var det dags för vändpunkt nummer fyra, det vill säga flytten till Skellefteå. Gymnasiet började och det dröjde enda till andra året innan jag verkligen kände att jag passade in med de vänner jag fått i klassen. Ack så fel jag hade när jag i början av ettan nedstämt tänkte att nej det här går aldrig, jag kommer aldrig få någon vän i den här staden. Det fick jag ju, som tur var!

Kanske var vändpunkt nummer fem då jag efter en hel del tjatande om det var i mitten av ettan/tvåan lyckats övertyga mina föräldrar om att det var dags att jag fick en ny häst. Så blev det således inte alls, för jag snubblade över en annons där de sökte medryttare till världens finaste lilla C-ponny och under två års tid var han allt jag kunde tänka på.

Vändpunkt nummer sex var en sorglig chock därför, ponnyn blev sparkad, fick en skada och var tvungen att avlivas. Som jag grät! Men hästlös kan man ju rakt inte gå, så ganska snart hade jag letat reda på en annan häst att vara medryttare åt en dag i veckan. Allting var frid och fröjd tills ...

Vändpunkt nummer sju, och nu har vi kommit fram till denna dag. Jag står sedan några dagar tillbaka utan medryttarhäst igen men är inte tröstlös, har nämligen redan bokat in mig på ridskola där jag börjar rida från och med nästa onsdag.

Men nu är ju hästar inte allt heller, jag står i begrepp att fatta fler viktiga beslut som kommer att utgöra flera stora förändringar, vändpunkter, i mitt liv. Det är  beslut om framtida utbildningar att gå, eller jobb att söka. Någonstans ska jag bo och leva ... Men det är nog ingen idé att spekulera över framtiden egentligen. Man vet aldrig vad den för med sig, har jag fått lära mig! Får helt enkelt flyta med och se vart livsvågen har tänkt föra mig!


Mognad är underbart

Ibland kan jag verkligen göra en höna av en fjäder. Något jag måste lära mig är att man helt enkelt inte kan komma överens med alla och jag måste sluta ta det så personligt när jag träffar någon jag inte alls går ihop med. Av någon anledning lyckas jag alltid få det till att det är mitt fel och mig det är fel på vilket gör mig väldigt ledsen såklart. Men jag börjar sakta men säkert inse att eftersom att det finns många jag kommer bra överens med också, de allra flesta faktiskt, så kan jag ju inte vara helt värdelös ändå!

Idag till exempel, gick jag alldeles själv till Skellefteå Museum där jag sedan gick runt bland utställningarna och tog bilder åt min praktikplats. Utan att förskrämt gömma undan kameran så fort någon närmade sig (tänk om de skulle bli arga och säga att jag inte fick fota dem?!), nej faktum var att jag kände mig riktigt lugn där jag gick runt och småfnissade för mig själv åt småroliga utställningsobjekt. Jag tror att jag tidigare varit väldigt konflikträdd, men att det nu börjar ge med sig i takt med att jag blir äldre och klokare. Och det känns faktiskt skitbra, att inse att man börjat mogna, och att man klarar och vågar betydligt mer än man tror! :-D

Vadå LIK?

Idag när jag satt och jobbade med framsidan till en 1980-talstidning jag ska göra på skolan och hade uppe en bild på Carola kom en klasskompis förbi och påpekade att jag "typ var lik henne".



Hur fasen tänkte han då?

Dra mig baklänges på en sträckbänk

Ibland måste jag starkt ifrågasätta min intelligens. Satt idag och såg drömmande på modellerna i Halénskatalogen som blivit fotade på soliga platser i exotiska land då det slog mig att modell, det måste ju vara rena rama drömyrket om man vill resa!

Jag insåg dock ganska fort att jag dels är för kort, dels för tjock. Följdaktligen var nästa klyftiga tanke som slog mig: "Ja men, jag kan ju bli barnmodell! Då behöver jag inte vara så lång!" Men jag förstod ju ganska snabbt det orimliga i att vid en ålder av 18 år modella i barnkläder, suckade uppgivet och tänkte därefter "Åh, jag skulle offra mitt vänstra öga för att få bli modell!"

Ja du Bea, vem ska anställa en enögd modell då har du tänkt?

Nej, nu ska jag sätta mig och sörja det faktum att jag aldrig kommer pryda omslaget till Halénskatalogerna. Kanske finns det något sliskigt jag kan tröstäta också, det enda positiva med att vara en liten tjockis. Jag får äta ... Men äsch, det är väl inte fy skam antar jag.



Behind the camera, where I belong.

Och på tal om det slogs jag just av en annan tanke ... Någon ska ju fota de där Halénsmodellerna också; och den personen får ju också resa utomlands! Dessutom får den personen äta annat än grönsaker och slipper ha ett BMI på 14,5. Ibland överträffar jag ändå mig själv i smart tänkande.


Pusslar med framtiden

Kanske skulle man satsa på att försöka få sommarjobb i något nordiskt land (via denna hemsida) under juli och augusti och sedan köpa en månads reseledarutbildning med jobbgaranti i Spanien under mitten av november till mitten av december. Där mellan september och oktober kan jag ... Åka hem och umgås med familjen? Och sedan kan jag få något trevligt jobb från januari och framåt tänkte jag.

Nja, jag vet inte. Just nu sitter jag i alla fall och ser över tänkbara alternativ som gärna innebär så lite pluggande som möjligt och så stora möjligheter till jobb som det bara går. Försöker att inte tänka så mycket på mina mentala vallar, det är ju dem jag ska spränga och bevisa för mig själv att jag klarar betydligt mer än jag tror. På något sätt i alla fall, kanske inte nödvändigtvis som alternativet i början av inlägget ...

Mitt i prick

Läste just ett blogginlägg som fick mig att känna mig väldigt träffad. Upphör aldrig förvånas över att jag faktiskt inte är så ensam om saker som jag tror!

Inlägget handlade alltså om att man inte ska försöka "leva andras liv" utan gå sin egen väg. Mitt uppe i val av vidarestudier and so on, har jag kommit på mig själv med att se på andra personers liv och tänkt att "tja, tar jag det yrket kanske mitt liv också blir sådär bra!" Men det är ju faktiskt fusk! Man kan ju inte sno någon annans livshistoria, man får gott skriva sin egen som alla andra ;-)


Gud?

Sitter och väntar på att sista lektionen ska börja, men eftersom att nästan alla sidor är spärrade är allt jag kan göra fram tills dess, att blogga. För ett tag sedan hade vi första religionslektionen vilket var betydligt roligare än förväntat och vi kom in på djuuupa diskussioner om livet, döden, liv efter döden ... Men om Gud finns, varför vill han att man ska tro på honom egentligen? Vad är vitsen? Hmm!

Det jag älskar kanske mest

Jag har funderat länge över om jag verkligen har rätten att säga; jag älskar att skriva. Jag menar, det är inte så att jag skriver så fort jag får en stund ledig och klottrar mina block fulla med berättelser så att pennspetsar flyger. Jag går inte runt med en penna bakom örat och antecknar alla intressanta saker jag ser i ett anteckningsblock. Det är inte ens så att jag alltid med glädje klickar upp worddokument med påbörjade berättelser, tvärtom ...

Men, nu inser jag att det ändå verkligen är så; jag älskar att skriva! Jag blir varm när jag tänker på det! Och jag älskar att träffa på spännande människor och ofta när jag gör det funderar jag förr eller senare på hur man kan få in dem i en berättelse. Detsamma gäller saker jag är med om, hör om ...Men framför allt får tanken på en författarkarriär det att kittla i fötterna på mig!

Sen är det ju alltid frågan om man har talangen som krävs och är tillräckligt unik i sitt skrivande för att verkligen kunna leva på att skriva böcker. I nuläget, nej det är jag nog inte, men alla är ju barn i början och jag har ta mig tusan hela livet på mig! Försöka duger, minsann.

I want it all

Ibland när jag börjar fundera för mycket kan det hugga till av saknad efter en viss person. Det sjuka är att det inte alls behöver vara någon som står eller stått mig nära alla gånger, utan bara någon jag träffat några enstaka gånger men som det ändå känns sjukt konstigt att kanske aldrig mer få träffa. Sedan är det ju det där med klasskompisar man hade för jättemånga år sedan och gamla lärare, släktingar man i princip aldrig träffar, gamla vänner man inte längre är vän med ... Jag är nog en sådan som vill att alla ska finnas där för alltid, tycker inte om att folk kommer och går i livet. Har man en gång mött någon man tycker bra om kan den ju inte bara försvinna helt ur ens liv sen, man vill ju inte gå miste om sådana guldkorn!

But you can't have it all, I guess.


Studiegrubbel

Wii! Snart är det dags att söka till vidarestudier och det enda jag vet med säkerhet är att jag inte vill bli hjärnkirurg eller något annat där skakiga händer kan leda till dödsfall. Problemet med mig är att jag är för öppen och kan tänka mig att prova de flesta yrken, men inte har något som jag verkligen brinner för.

Om jag sedan utesluter allt som inkluderar matte, har jag ändå på tok för många utbildningar och yrken att välja mellan. Men fortfarande inget mitt hjärta klappar lite extra för. Eller ja, ett då ... Fast det är egentligen inte alls jag, så förmodligen skulle mina orealistiska drömföreställningar leda till att det gick åt skogen om jag satsade på det yrket.

Helst skulle jag bara vilja resa runt utan att behöva oroa mig för min ekonomiska situation. Kanske ta ett jobb någonstans om det dök upp, men inte vara beroende av att behöva ett. Kanske är det vad många drömmer om förresten, men det är ju knappast realistiskt.

Så vad gör man? Skriver lappar med yrken på, lägger dem i en skål och drar en lapp och det som sedan står på lappen, det satsar man på. Fast det blir väl säkert inte bra det heller.

Pannkaka, plättar och småplättar- vad är problemet?

Det är ganska knäppt egentligen, att saker och ting kan heta så olika beroende på vart i landet man kommer. Den ständigt pågående diskussionen är ju till exempel vad som egentligen är pannkakor, plättar och så vidare.



För mig som är norrlänning är det ju en helt absurd tanke, att man skulle göra pannkakor i stekpanna! Sånna där stora, tjocka och buckliga saker hur fasen ska de få plats tänker jag ju, medan skåningarna givetvis ser framför sig en tunn och rund plätta när någon säger pannkaka till dem.

Hur kan det egentligen ha blivit så knäppt, när vi trots allt bor i samma land?


Dumma beslutsångest!

Det är nu man ska satsa, nu som hela världen ligger framför ens fötter och man kan klara precis allt man vill. Det är nämligen nu man är ung och har lätt för att ta in och lära sig saker. Så vad man än bestämmer sig för att göra, bör det alltså ske nu.

Så känns det i alla fall. Visst är det klart att det aldrig är för sent att följa sina drömmar, men jag tror knappast det blir lättare med åren. Kanske är det den största anledningen till att jag nu har så svårt att bestämma mig, för vad för yrkesval jag ska satsa på och allt som rör min framtid. För att jag vet att det måste (?) ske nu och att det måste (?) bli rätt.

Beslutsångesten är stor! Större, störst! Antingen går jag en kortare utbildning som ger mig jobb för några år framöver men då gäller det antagligen ett yrke man inte har hela livet vilket innebär att jag senare måste omskola mig till något annat. Alternativet är ju att redan nu bestämma sig för något man kan jobba med ja ... Hela livet, typ. Fast vill man ens ha samma jobb så länge?

Och tänk om jag bara tror att jag vill bli reseledare/ webbdesigner/ journalist osv. medan jag egentligen i mitt undervetna vill bli florist/ arkitekt/ tandläkare? Inte är det så jäkla lätt att veta vad man skulle trivas med i praktiken.

Blääääääk! Varför ska det vara så svårt för?


Om att växa upp och följa sina drömmar

Under hela min tonårstid har jag gått runt med någon slags föreställning om att jag skulle vara exakt likadan livet ut. Att jag skulle ha samma intressen, samma stil och samma värderingar. Det är först nu jag börjat upptäcka hur mycket jag faktiskt förändrats och fortsätter göra det. För bara tre år sedan var jag en blyg och osäker tjej som inte hittat mig själv eller min stil ännu. Visst, lite av det där sitter fortfarande kvar men om man jämför med hur jag var då så har jag utvecklats enormt som person.

Framför allt har mina drömmar ändrats. Den där tjejen som mest av allt önskade sig att bo på en stor gård med gröna hagar med en massa hästar överallt, skriva bestsellerböcker och bli berömd, tycks ha försvunnit. Bytts ut, mot en ung vuxen (?!) som längtar efter att resa och se världen, gifta sig och bilda familj- leva ett rätt vanligt liv med andra ord. Fast förvisso, kanske skriva någon bok ibland och ha en häst uppstallad någonstans också förstås, så man kan säga att jag inte har övergett mina förra drömmar helt utan bara gjort de lite mer realistiska.

Och det är inte utan att en viss lättnad infinner sig, över att inte längre ha så orimligt höga kvar på livet. Känns ganska skönt att konstatera att jag nog kan nöja mig med att leva ett väldigt vanligt liv ändå och vara väldigt nöjd med det. Inte ha några behov av att bli rik och legendarisk, utan klara mig bra med att bara vara lite lagom omtyckt av några väl valda personer (typ en familj, några vänner ...) Drömmaren har visst äntligen förlikat sig med verkligheten!

Fast för det inte sagt att jag inte fortfarande tror att jag kan bli precis vad jag vill. Att alla kan bli det! Jag blev så arg när en vän berättade att hon pratat med en person och denna tydligen sagt att glasblåsare, det var ju inte ett så realistiskt yrke att satsa på. Varför inte? Några ska väl göra det jobbet också, så varför skulle det inte kunna bli just du eller jag? Jag tycker att man ska följa sina drömmar och satsa fullt ut på dem, inte bry sig om de som säger att det inte går. Som fan att det gör om man har viljan och drivet!


Studentmössan är beställd

Uää! Nu flyger pengarna iväg, körlektioner och studentmössa men då har jag ändå valt det billigaste studentpaketet i klassen. Tycker kanske inte det är värt att lägga ut en hel tusenlapp bara för att få med ett överdrag till studentmössan och allt vad det nu var, så jag valde bort lite sånt och gör något roligare för pengarna istället.

Jag har nog inte riktigt förstått vad som är så speciellt med att ta studenten, visst man går ut gymnasiet men vad kommer man ut till? Arbetslöshet kanske även om jag hoppas att jag slipper det, och framför allt mer studier! Än har jag ju inte upplevt studenten och det kanske är roligare än jag tror, men jag tycker ändå det känns lite smått överskattat. Men det är upp till bevis då ;-)

Min bror ...







Vad köper man till en sån kille i juklapp? En tonåring? Det hade varit lättare om han varit yngre, då hade han fått en leksaksbil :-) Men jag ska väl lyckas hitta på något, en inte alltför orimlig önskelista hänger faktiskt på kylskåpet ändå. Hade det inte varit för att han ligger på minus sen min födelsedag (jag fick min egen ski-board som jag redan ägde, hallå!) så hade han varit en okej nöt att knäcka. Men nu tar det emot lite, på ett sätt vill man ju vara lika gemen, ge igen ... Fast näe ändå, det är lite för lågt för mig! ;-)

Ett steg framåt

Jippie! Har just mejlat iväg loggbok del 2 av projektarbetet. Förmodligen skulle den varit inne för skitlänge sen, men den är i princip likadan som 1:an och inte ett dugg spännande att läsa, så det borde egentligen gå på ett ut. Och så tror jag inte det finns några exakta restriktioner för hur ofta man ska skicka in loggböcker egentligen. Hoppas jag. Eller så gör det kanske det men det har jag kanske missat ... Men jaja, boken är ju i alla fall tryckt och klar och i min värld är det det viktigaste :-)

Update: Den kunde tydligen inte skickas! Tillbaka på noll då alltså ...

Sen kan jag bo vart jag vill, men var vill jag bo?

Det finns två faktorer som väger in när jag kommer välja vad jag ska studera vidare till. Dels vad det ger för chans till jobb efteråt såklart men det känns även viktigt var utbildningen är. En del städer vill jag för allt i världen försöka att undvika, medan andra lockar betydligt mer. Frågan är om man ska stanna kvar här i lilla Skellefteå, som känns bra på så sätt att man liksom byggt upp lite av ett liv här, men samtidigt vill jag ut till något helt nytt och helt eget. Det är så grymt svårt att välja!

Hårfärger ...

På tal om andra hårfärger ... Börjar bli sugen på lite omväxling, visserligen är svart lätt den snyggaste hårfärgen men det skadar ju inte att variera sig. Fast jag vet inte, skulle nog ångra mig om jag gjorde nåt så det är inte lätt att bestämma sig ...

Tidigare inlägg
RSS 2.0