-

Man ser den överallt, den där fantastiskt starka och obrytbara vänskapen. Där det är fullt naturligt att man delar allt med varandra och verkligen på riktigt bryr sig. Ibland känns det som att jag är den enda som inte funnit den ännu. Inte så att jag inte har några vänner, bara ingen som bara känns sådär självklar att det inte är någon som helst tvekan om att man är just bästa vänner.

Det händer att jag hoppas på att någon helt plötsligt ska dyka upp och säga "Men du, jag vill jättegärna vara den där speciella vännen!". Fast det är ju ungefär som att drömma om att prinsen på sin vita springare ska komma och rädda en. Känns det som, i alla fall. Och kanske är det en fånig förhoppning som var okej när man var typ tio år. Men ändå ...