Det fina med att ha ett mål
Men alltså!
Grubblandet över utbildning efter gymnasiet fortsätter. Jag fick världens snilleblixt ...
Jag kan bli helikopterflygare!
Men ... Har jag 170 000 kr att betala utbildningen med? Klarar jag att leva utan studiestöd?
Svar på båda frågorna: HELL NO!
Finns det ingen annan utbildning jag skulle kunna tänka mig att gå?
Svar: Jo visst. Fullgod syn och minst 23 år. Matematik C, fysik A ...
Detta är riktigt dåligt.
Everything and nothing
Men jag älskar att jag har dem. Minnena, de underbara minnena. Jag skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen!
Realisten
Kul? Nae. Åh herregud, jag måste hoppa på ett tåg och hålla tummarna för att det bär! Jag kan inte stå kvar på perrongen i all evighet och se tågen bara passera förbi, då kommer jag aldrig framåt.
Stolt matvrak
Somliga skulle säkert skämmas om de ätit så mycket, men jag är tvärtom glad och stolt! Brukar aldrig orka äta särskilt mycket trots att jag älskar mat, och att jag nu fick i mig så mycket ser jag bara som ett tecken på att jag faktiskt gjort av med lite energi idag= positivt ;-)
Ja, det är väl bara att konstatera en sak: JAG ÄR ABSOLUT INTE ANOREKTISK.
Dessutom blev jag jättepeppad på att investera i ett gymkort och bygga lite välbehövliga muskler och kondis. Egentligen är just de två faktorerna det enda som i nuläget står ivägen för några av de drömmar jag skjutit ifrån mig med tanken att "nej, det klarar jag inte". Men faktum är att jag skulle klara det om jag gav mig tusan på att klara det. Ja, faktum är att jag klarar precis vad jag vill bara jag ger mig tusan på det! Detsamma gäller förresten alla.
Minnen är allt jag har när allt annat är borta
- Why do you hate me! I love you! ... Pappskalle.
- How many people are you on the boat?
- Öhh ... I dont know ...
*Knock knock*
- What happened?!
- The doorthing is gone! I cant come out!
- Dra in magen!
- ... Pff! "Dra in magen"!
- Jaa ... *Ler osäkert*
- (norska) Ha! Nu förstod du inte vad jag sa!
- Nää ...
- RYYYYBAAAAAAK!
- Är det där en man?
- Nä, det var hon norskan som satt mittemot oss för en stund sen.
- Va! Hon den svarthåriga? Men hon är ju blond nu!
- Jag tror det är hon ...
*Hon, kommer och sätter sig och tar av sig peruken*
- Jaha, var det du!
- Trodde du jag var blondin? Sorry ...
- I was a bit down, but when I saw you coming I got happy!
- Awwww!
- Du äter ju inget Bea. Du har ju typ anorexia.
- Va, nej?! DU ÄR ABSOLUT INTE ANOREKTISK!!!
- ???????????????????????????????! Och hur ska jag tolka det?!
- Terve!
- Terve! Mite kolo? Paljo lunta mutta ej taskolampo (mycket snö och ingen ficklampa).
- Ah, we got a finnish menu. I show you.
- But we are from Sweden ...
- What? But why did you say you were from Finland?
- We didn't ...
- I'm looking for something ... pink!
- Ah pink ... I'll show you something.
*Försäljaren går iväg*
- Joakim, varför sa du att du sökte något rosa?
- Betyder inte pink lila?!
- Your dad is going to kill me if you tell him.
- Yeah, probably.
- Oh noo, dont tell him!
- Daaaaaaaaaad!!!
Underbart! Tur det finns så mycket roligt folk i världen! :-D
Orkarinteorkarinteorkarinte
The botten is nådd.
Det känns som om alla bara motarbetar mig just nu. Och den enda som kan rädda mig, är jag själv. Men jag vet inte hur länge till jag orkar göra det. Just nu känner jag mig obeskrivligt låg, en ny känsla. En jävligt tung känsla. Hoppas att ljuset syns snart, någonstans i tunneln.
Allt och inget. Endorfintillskott någon, förrådet verkar vara slut?
När ska man leva?
Som det ser ut nu har jag två val: Leva nu eller leva sen. Eller snarare, leva lite halvt nu eller leva rent ordentligt sen. Jag har helt enkelt inte råd med både och, går jag på bio och sådant här hemma kommer jag mig aldrig någonsin utomlands. Och det vill jag ju också, så fruktansvärt gärna!
Sökes; någon att älska
Jag vill känna fjärilarna fladdra i magen, hjärtat slå ett extra slag och hettan blossa upp på mina kinder.
Jag vill ha myskväll framför tv:n, hålla handen på bion och kramas där alla ser.
Jag vill till och med känna tviveln komma krypande, ilskan bränna under skinnet och tårarna välla fram under ögonlocken.
För att uttrycka mig i klartext: Jag vill ha en fucking jävla pojkvän!
Vad jag har
Positiva saker med mig och mitt liv.
- Jag har faktiskt vänner.
- Jag har bra självinsikt vilket innebär att jag kan förbättra mig.
- Jag har en fantastisk medryttarpolle (nästan två).
- Jag har jättebra föräldrar.
- Jag har fritidsintressen.
- Jag har drömmar i livet! Utan drömmar går man under.
- Jag vet knappt innebörden av deppighet utan är oftast glad eller neutral.
- Jag vågar klä mig som jag vill.
- Jag är hyfsad på att skriva.
- Jag är frisk och kry! (Bortsett från nästan ständig förkylning)
- Jag har ganska bra betyg i skolan.
Hur många jag blev det där nu? Precis lagom många för att jag skulle känna mig mer nöjd med livet, faktiskt.
Ska man bara låta tiden passera, eller fånga den?
Mitt liv i ett nötskal?
Man vet att man har suttit för länge vid datorn, när kroppsdelar börjar domna bort ... Kanske borde jag ta det som ett tecken att sluta och gå och göra något annat istället? Egentligen är det skrämmande mycket tid jag tillbringar framför datorn, hur stor del av mitt liv det kommer bli i procent om jag fortsätter såhär. När man tänker efter är det ju så otroligt bortslösad tid, för man gör ju absolut inget värt att minnas! Bara sitter timme efter timme, och "slår ihjäl tid". Tänk när åren passerat, då livet börjar närma sig sitt slut ... Som jag kommer ångra då, hur mycket tid jag slog ihjäl; då tid inte längre är en vara jag har i överflöd.
Vill jag då verkligen behöva ångra att jag inte tog bättre tillvara på tiden jag hade? Verkligen inte! Det är på tiden att jag överger teknikprylarna, som inte skänker mig någon som helst lycka när allt kommer omkring. Det är dags att göra något, och det är nu!
Att våga vara
Jag tänker ändra på vissa saker hos mig själv. Här pratar vi nödvändiga förändringar, som möjligtvis kommer att berika mitt liv.
För det första tänker jag sluta döma folk efter hur de ser ut och alltså inte vara rädd att prata med de som har en stil som är helt olik min egen. Egentligen är det ju när man tänker efter, ganska dumt att tro att man inte skulle kunna komma överens med någon bara för att personen råkar se ut som någon annan man inte gillat särskilt mycket. Personligheten sitter ju faktiskt inte bara i utseendet.
För det andra tänker jag i fortsättningen försöka att bli en roligare människa. Det vill säga; sluta vara en nejsägare och börja säga ja istället. Min inställning till saker och ting ska bli mer positiv och jag ska se varje erbjudande som en möjlighet som kan leda till något bra.
För det tredje ska jag sluta oroa mig så mycket! Jag oroar mig för att inte ha något att säga, jag oroar mig för pinsamma tystnader och jag oroar mig för att folk ska tycka att jag är tråkig. Och det är ju klart, att om jag förutsätter att det är så är det också lätt hänt att det faktiskt blir så. Så slut med oron alltså. Jag ska försöka släppa loss mer och sluta tänka på hur det ser ut i andras ögon! Bara ha kul, helt enkelt. Precis som när jag var utomlands där jag inte kände någon, där jag inte hade något att förlora och vågade bete mig på ett sätt jag inte skulle gjort hemma. Så, ska jag även sträva efter att våga vara hemma.
Lyckas jag med dessa tre ovannämnda förändringar har jag en känsla av att mitt liv kommer att bli betydligt mer spännande än vad det är i nuläget. Grejen är ju den att jag vet vad jag måste förändra, det gäller bara att faktiskt göra det också. Och den här gången, då ska det banne mig lyckas med det! Jag har faktiskt inget att förlora på att våga synas. Men allt, att vinna.
