Framtidsval
Viktiga små ord
Varför är det så svårt att ge beröm, säga alla positiva saker man tänker om folk? Säga, eller skriva för den delen. Orden står klara i kommentatorsfältet, "fan alltså, vad bra du är! Du är en av mina absolut största inspirationskällor för du är så himla härlig, gullig och häftig!". Ja, orden står ju där för att sekunden därefter raderas och bytas ut med "åh, vad snygg bloggdesign du har". Skicka.
Att säga något personligt till någon tar emot så himla mycket av någon anledning! Kanske är jag rädd för att det ska låta fånigt eller något, men allvarligt ... Vem skulle inte bli glad över att få sådant beröm? Jag skulle i alla fall bli det, vet jag ju, men ändå känns det så svårt att säga det till såna jag beundrar. Om det varit en kändis hade det varit lättare, då hade det ju varit fullt normalt att tycka så och jag hade varit långt ifrån ensam om det. Men en ... Vanlig människa ... Det går ju fan inte utan att man känner sig fruktansvärt onormal och puckad, eller i alla fall väldigt fjäskig.
Men jag tycker i alla fall så, att du är himla härlig, gullig och häftig! 
Bokskrivande
Jag fick ett ryck och började skriva på en ungdomsbok i måndags. Idag skulle jag räkna ut ungefär mycket jag skrivit hittils, och kom fram till att berättelsen bara hittils är ungefär lika lång som en Kittybok jag hittade i bokhyllan! Vad säger det egentligen ... Tog det bara en vecka att författa varje Kittybok eller? Jag som alltid var så imponerad av dem när jag var mindre ...! Eller ... Jag kanske räknade fel någonstans?
Vad vet jag, nu ska jag i alla fall fortsätta skriva. 120 sidor har jag tänkt att det ska bli i slutänden, ungefär. Nu är det 37. A5.
Jag läser av egen fri vilja!
Nu står jag på skolan och väntar på att den första lektionen, som är foto, ska börja om ungefär en timme. Tills dess får jag alltså försöka fördriva tiden med att surfa runt på datorn, läsa eller något. Fast om man läser en bok tror alla att man gör det för att man MÅSTE och inte för att man vill. Sist jag satt och läste en Agatha Christie på skolan kom en lärare fram till mig och sa "Åh, en flitig student". Som att man inte kan läsa för skojs skull, utan att bli tvingad! Jag kan i alla fall och gör det gärna eftersom att jag alltid älskat att läsa. Men jag verkar vara en sällsynt vara?
Tatueringar
Idag sa mamma att hon tycker jag ska tatuera mig. Min mamma är verkligen världens häftigaste, hur många mammor skulle föreslå det bara sådär? Jag har ingen aning ... Men när hon föreslog att jag skulle tatuera in "mamma" eller hennes namn, kändes det inte lika häftigt längre. Jag föreslog att jag kunde göra det under foten, där det inte syns så mycket. Men jag tror inte hon gillade tanken på att jag skulle trampa på henne varje gång jag går ...? Konstigt.
Nu tror jag i alla fall att jag bestämt mig för att jag ska ha någon typ av tatuering. Återstår bara att se vad det blir för en då.
Kärlek
Igår såg jag en kille på Coop. Våra blickar möttes och mitt hjärta smälte. Sedan försvann han in bland hyllorna and thats it liksom. Finito. Om det varit en film hade jag kanske sprungit rätt in i honom, vi hade tittat varandra djupt i ögonen och sedan hade han bjudit ut mig på dejt och vi hade levt lyckliga i alla våra dagar. Typ, inte fan hade han bara försvunnit i alla fall!
Därför börjar jag starkt betvivla att jag någonsin kommer bli så kär i någon att jag är beredd att offra allt för den personen. Lika svårt är det att tro att det verkligen skulle finnas någon därute som kan bli kär i mig. Tanken känns så sjukt avlägsen, som att jag kommer leva resten av livet som singel.
Men okey, vid närmare eftertanke; hitta den rätte innan man ens hunnit fylla 18? Han med stort H, som man kommer tillbringa resten av livet med? Kom igen Bea, bättre kan du!
En brusande färd
Personligheten sitter inte i byxorna.
Vem är jag egentligen?
Jag kan bara vara den jag är, det kommer ingen någonsin kunna ändra på. Men på senare tid jag ställt mig en jävligt vesäntlig fråga, vem är jag egentligen? Bilderna där ovan visar mig idag, den nya stil jag för tillfället håller på att känna på. Grejen är nämligen den att jag inte har en aning om vilken som är min stil längre. Att sticka ut känns inte längre som prio nummer ett, rosa tröjor och knallgröna byxor är inte vad de en gång varit.
Vilka åsikter står jag för? Hur vill jag bli sedd och uppfattad? Ska jag vara ärlig tror jag folk i nuläget har en förbaskat vag uppfattning om mig, eftersom att jag för det mesta är tyst och håller inne med vad jag känner och tänker. Jag vägrar tro att jag faktiskt inte kan vara på något annat sätt, vill inte egentligen vara den som står vid sidan av och tyst iakttar. Ändå blir det alltid så utan att jag riktigt förstår varför. Antagligen beror det på att folk inte förväntar sig att jag ska säga något annat än "aha ..." och "mhm ..." och därför inte ens orkar bry sig om att dra in mig i något samtal. Med all rätt, för jag säger sällan något annat när jag umgås med folk i grupp. Det är som någon slags spärr som gör att jag inte kan säga något av värde! Det blir bara helt tomt i hjärnan om jag ens försöker. Förjävligt.
Men det måste ju gå att göra något åt det, right?
Ps: Det är taskigt att smyga sig in i syskons rum utan att fråga om lov ... Men jag har ingen egen spegel så jag tog ett kliv in i rummet och smällde av några rutor. Please dont kill me? (A) Ds.
Just fan, det är ett annat fel med mig! Ja, att jag är så grymt konflikträdd alltså. Varje gång jag gör något funderar jag på om det kan göra att någon annan blir sur på mig. Kommer jag fram till att så är fallet, gör jag det inte (I bästa fall bloggar jag det). Måste fan sluta bry mig.
Vänskap
Det är ganska lustigt egentligen, de kompisar jag har i klassen tog det över ett år innan jag verkligen började se dem som mina riktiga vänner. Så finns det samtidigt andra som jag bara träffat några enstaka gånger men redan utan tvekan stolt skulle säga att h*n känner jag! Tänk att det kan vara så olika, helt beroende på omständigheterna kring hur och var man träffades. Fast i och för sig beror det kanske på hur personen är också, är det någon som är öppen och pratar mycket om sig själv är det ju lättare förstås. Och chansen att träffa någon man direkt kommer överens med i en klass på typ 20 elever kanske inte heller är den största så det är nog inte så konstigt när allt kommer omkring. Men ändå!
Btw, inatt drömde jag att jag och mamma var i Turkiet. Men tiden gick jättefort och vi hann inte med någonting! Sista dagen åkte vi på en jättelång tur och sedan ville mamma äta på en lyxrestaurang; så vi hann inte gå till min favvis! Mardröm nr 1, det var ju därför jag ville dit från första början!
Jobb och karriär
En konversation på msn fick mig att inse att det nu bara är drygt ett år kvar tills jag tar studenten. Helt sjukt! Och det värsta av allt är att jag inte vet vad jag ska göra sedan! I ena sekunden är ambitionerna låga och jag skulle offra min högra tumme för att få åka till Turkiet och jobba som inkastare. I nästa sekund ... Ja, då funderar jag på något mer ambitiöst yrke som kräver lång utbildning.
Det som står klart för mig, är att jag vill utomlands. Antingen kan man ha det som ett del av sitt yrke eller så kan man tjäna så mycket pengar att man har råd att åka på fritiden. Det lutar mot det senare, det alternativ som de flesta väljer. Men det svarar fortfarande inte på min fråga om vad jag ska jobba med. Visst är det klart att jag har mina drömmar men jag vet inte om de är några jag kommer kunna försörja mig på.
Skrivandet har alltid varit en stor del av mitt liv, som författare skulle jag kunna jobba utomlands om jag så ville- och på fria tider. Jobba med att fantisera ihop saker, fantastiskt. Men, inte särskilt troligt att det är något jag kommer kunna försörja mig på eftersom att det inte finns något som talar mot att jag skulle vara nog bra för att slå igenom. Därför har jag på senare tid börjat se mig om efter andra, mer realistiska yrkeskarriärer, men till min stora förtret har jag inte funnit något tillräckligt intressant.
Detta är oroväckande, vet man inte vad man ska bli är det lätt att man istället hamnar någonstans där man inte alls vill vara. Det är därför med en viss panik jag nu än en gång går in på Studentum.se för att titta efter tänkbara utbildningar. Kommer jag hitta något den här gången? Jag hoppas verkligen det.
