Paranormal Activity
Det kommer ordna sig
Spöken ...
Kosttillskott, bu eller bä?
Jag är blek som ett lik, jag skojar inte. Kan inte vara sunt och jag antar att det finns någon vettig anledning som inte stavas solbrist (även om man skulle kunna tro det). Eftersom att jag inte dricker mjölk har jag garanterat både kalk och D-vitaminbrist. Säkert en massa andra brister också, som järnbrist, energibrist, endorfinbrist och så vidare. Borde antagligen knapra en massa vitamintillskottspiller.
Det var inte alltför länge sen jag var väldigt anti mot att stoppa i sig tillskott av alla dess slag, tyckte det skulle räcka att äta en allsidig kost. Men ärligt talat, det gör jag verkligen inte och jag börjar bli orolig för mig själv. Det är andra dagen i rad mitt huvud värker och trött är jag nästan konstant.
Kanske börjar vara dags att överväga alternativet med kosttillskott trots allt ...
Jag ska bli stjärna
Fast man kan ju vara bra på annat istället, sådant som inte involverar tennisarbågar eller brutna nackar. Och det kan nog vara minst lika bra det!
No!
Wellwell, ska fortsätta städa mitt rum nu som jag höll på med.
En till dröm på hyllan
Det är synd, för jag skulle verkligen vilja driva ett alldeles eget litet bokförlag. Har faktiskt till och med kommit på ett namn till det! Och tänk vilken dröm alltså, att sitta och läsa böcker hela dagarna och se nya stjärnor födas. Sedan kunde man expandera med en hipp bokhandelskedja också och lyckan skulle vara gjord.
Men alltså, hur svårt kan det egentligen va?
Vill ni verkligen veta?
Jag älskar att läsa!
Det är rätt underligt egentligen. Från det att jag var typ 14 (?) tills alldeles nyligen, tyckte jag ungdomsböcker var rätt löjliga. Då var det kriminalromaner som gällde för hela slanten, samt lite andra ”vuxenböcker”. Men nu plötsligt, när jag faktiskt kan anses som vuxen, har jag med ens upptäckt tjusningen med dessa ungdomsböcker. Guillou, Grisham och Lagerlöf i all ära; men de skriver inte om vilsna tonåringar som ger sig ut på tågluff i Europa, inte om hur det är att ständigt titta sig i spegel och undra; ser jag tillräckligt bra ut? Inte om sådant jag tänker rätt mycket på, helt enkelt. Jag tror jag behöver ungdomsböckerna trots allt, synd bara att jag upptäckte dem så sent ... Det blir mycket att ta igen!
Jag får se det från den ljusa sidan, de böcker som en del andra börjar med typ i min ålder har jag redan klarat av.
Självklart
Research. Text. Skapande. Läst av många. En tidning i ryggen om något går fel.
Visst fan är det journalist jag borde bli!
Är det över nu?
Ju mer jag skriver desto närmare kommer jag den skrämmande insikten. Det har gått att skjuta på ett tag eftersom att mamma alltid tjatat på hur duktig jag är på att skriva. Men, vem är väl en mamma att döma? Nej, faktum är att det inte blir bättre och att jag istället skickas närmare och närmare den svarta avgrunden. Insikten, att det just jag skriver varken är särskilt poetiskt eller speciellt på något annat sätt. Att jag helt enkelt bara är, en i mängden. Bara med lite större kärlek för orden, men vad har det för betydelse när det inte skiner igenom i det jag skriver?
Många välbesökta bloggare kan inte ha något liv?
Statistiken går rätt bra på min fotoblogg, senast jag kollade var jag uppe i 105 besök. Tänker dock inte låtsas som att det är bara av en slump och att jag är jätteglad och överraskad ... För faktum är att jag kort sagt slitit halvt ihjäl mig för att få folk att besöka min andra blogg. Hela dagen har jag suttit och läst bloggar och försökt skriva personliga kommentarer för att folk ska bli intresserade av att kolla vad jag är för en. Misstänker att jag lär få fortsätta så dag ut och dag in för att hindra statistiken från att åka i botten. Och nja, det är nog inte värt det om man har ett liv också ...?
Finns det verkligen en för alla?
Det händer att jag hoppas på att någon helt plötsligt ska dyka upp och säga "Men du, jag vill jättegärna vara den där speciella vännen!". Fast det är ju ungefär som att drömma om att prinsen på sin vita springare ska komma och rädda en. Känns det som, i alla fall. Och kanske är det en fånig förhoppning som var okej när man var typ tio år. Men ändå ...
Jag tycker ingenting om dem! Okej?
...
Deppar. Känner mig oälskad. Allmänt låg. Funderar över hur jag uppfattas av andra. Inte nöjd med vad jag kommer fram till. Funderar på att radera bloggen. Ändrar mig. Raderar apberget istället. Och freewebshemsidan. Funderar på bloggen igen. Låten den vara kvar. Undrar varför egentligen. Ingen läser ändå.
Känner mig lite mer oälskad. Ogillar mig själv. Inget ljus i tunneln. Väldigt låg. Vill göra något. Har inget att göra. Folk fikar på nedervåningen. Är inte där. Sänder iväg en önskning till en högre makt. Flera önskningar faktiskt.
Vill vara älskad. Ha snygg stil. Vara beundrad. Och omtyckt. Bada i vänner. Ha ett spännande liv. Förmågan att tala. Våga kasta ut mina känslor till vem som helst. Ge någon bitar ur mitt liv. Stora bitar. Få något tillbaka. Fast det får man nog. Vill våga allt. Allt jag vill. Och lite till.
Låta bli att deppa på nätet. Leva i nuet. Slippa uppleva att personer som betytt mycket för mig. Inte känner detsamma. Sätta spår. Göra intryck. Bli någon. Som syns. Och blir ihågkommen. På ett bra sätt. Inte bara vara en i mängden. Utan någon speciell. Bara lite extra trevlig sådär. Lite häftig kanske. Bli omtyckt.
Frågan är. I vilket liv. Och vilken tid. Det kan ske. Just nu. Inte troligt. Tio år? Tjugo? Trettio? Fyrtio? Femtio? Kanske. Eller aldrig.
Jag undrar. Kan man ändra. Den man är. Uppfattningen man gett folk om en. Deras syn på hur man är. Man kan hoppas. För jag tror. Det är ganska kört annars. När man inte gjort något bra intryck. Eller inget alls.
Kanske dö eller kanske dö?
Just give up?
Har varit riktigt dålig på att blogga på sistone. Kanske beror det på att jag på senare tid funderat så mycket över vem jag egentligen ska vara. Det finns en liten röst inom mig som talar för att jag borde satsa på att bli mer som alla andra, för att få lättare att klara mig bra i livet. Som viskar åt mig att jag borde börja följa med lite i trenderna, inhandla mer svarta, grå och vita kläder på direkten!
Sedan finns den barnsligare delen av mig som blir alldeles till sig varje gång ett rosa plagg dyker upp i affären och som skiter fullständigt i vad andra tycker. Men, hur många sockersöta princessor i rosa ser man ute i arbetslivet? Nej, just det. Speciellt inom det yrke jag vill satsa på, handlar det mycket om att "passa in" och vara som vilken vanlig tjej som helst- fast ännu lite trevligare bara. Så det känns faktiskt inte som att jag har något annat val än ge upp min nuvarande stil och helt enkelt neutralisera mig själv. Det finns för och nackdelar med allt ...
Första steget blir att starta en modeblogg! Skojja :-P
Vilken är din personlighet
Det vet jag eftersom att jag testade idag. Istället för att vara den tysta tjejen så satsade jag på att öppna munnen dubbelt så mycket som i vanliga fall. Visst, orden är trevande och kommer inte naturligt men det är en början och en vanesak att kunna prata med olika människor. Grejen är i alla fall den att det gäller att bestämma sig för att genomgå en förändring, av en eller annan anledning. Kanske går det inte helt utan vidare, man behöver en anledning till varför som är tillräckligt bra för att man ska anstränga sig. Men har man det, ja då går fan vad som helst!
To see if I can catch a dream
Det vore så mycket lättare om jag bara var en väldigt enkelspårig person utan några drömmar och visioner. Som tänkte "ja, jag ska alltså jobba i en klädaffär resten av livet och festa på helgerna". Men jag fungerar ju inte så, och förresten vore det allt bra tråkigt om jag gjorde det! Nej, drömmar måste man ju ha men det kunde blivit lättare om de inte ändrade sig så ofta! Så jag bara kunde grabba tag i en av dem och köra på det, inte behöva oroa mig för att välja fel. Men nu får det bli så i alla fall, jag fångar en av dagdrömmarna och gör den till min verklighet. Frågan är bara vilken ...
Ska man chansa, ta en till?
Det händer då och då att jag blickar tillbaka på tillfällen då jag tagit ett beslut som kommit att påverka mitt liv på ett eller annat sätt. Det är ganska intressant det där, att fundera över hur det kunde blivit om jag agerat annorlunda i en situation. Jag ångrar mycket, men grejen är den att jag vid närmare eftertanke aldrig ångrar det jag gjorde utan det jag aldrig tog chansen att göra. Alla de gångerna jag inte vågade kasta ut mitt hjärta, då jag tog ett steg tillbaka istället för att våga ta ett fram och alla de tillfällen då jag varit rädd för vad andra skulle tycka. Däremot har det inte en enda gång hänt att jag ångrat något på riktigt, då jag verkligen vågat agera och på så sätt överraskat mig själv positivt.
Kanske borde jag dra lärdom av det till en annan gång, lära mig att våga försöka så att jag slipper ångra de chanser jag inte tog. Det heter ju så fint att den som vågar vinner, och det tror jag stenhårt på. Nu gäller det bara att våga, ta igen allt som aldrig blev något på grund av min feghet och börja leva på riktigt! Nästa gång säger jag JA istället för nej, nästa gång kastar jag mig ut och hoppas att någon står där nera och fångar upp mig. Men även om jag kraschar, är det bättre att ta smällen än att undra. Jag är en starkare människa nu med nya erfarenheter i bagaget, förhoppningsvis tar det mig en bit på vägen.
Livet är nu.
