Varje dag innan och efter praktiken sitter jag och väntar i vänthallen på busstationen. Brukar studera människorna som kommer in där, var och en med sin egen historia. Ibland kommer det in några som pratar ett främmande språk, kanske är de turister. Ibland kommer någon med mycket packning, som är påväg någonstans, bort eller kanske hem?

Varje dag önskar jag att jag var en av dem som var påväg någonstans. Vill bara hoppa på en buss, ett flyg, ett tåg ... Och bara åka bort, för att få känslan av att komma någonvart. Det känns som att jag står och trampar i samma gamla spår dagarna i ända, det händer liksom inte mycket i mitt liv och det känns inte som att det går framåt.

Kanske borde jag slå mig till ro och acceptera situationen som den är. Men jag vill faktiskt inte det, jag vill vara ute på vägarna i livets resa. Se, upptäcka och växa som människa. Någon annanstans, var som helst som inte är hemma.

Vill jag plugga, egentligen? Nej.

Vill jag jobba istället? Ja, men med vad ...

Vill jag kanske hellre resa  runt lite då? Absolut, men för vilka pengar ...
Man måste plugga för att få ett jobb och man måste ha ett jobb för att få pengar till att kunna resa. Ond cirkel kallar jag det! Men rätt logiskt och självklart såklart, vilket jag accepterar. Nu gäller det bara att ta en stor funderare över vilket liv jag ska leva.

Tänk vad livet tar oväntade vändningar egentligen. Det händer hela tiden saker man inte alls varit beredd på, så har det i alla fall varit hela mitt liv.

Fram till typ nio års ålder var det väl ganska lugnt, bodde i en rätt typisk kärnfamilj med mamma, pappa och en bror. Sedan kom vändpunkt nummer ett, flytten till Råneå med hästgård och hela kittet. Det kom dock att dröja några år innan stallet stod färdigrenoverat men innan det gick min största dröm i uppfyllelse, familjen köpte en häst som vi hade uppstallad på ridskolan!

Några år senare kom vändpunkt nummer två. Vår första häst hade vid det laget gått bort i tarmvred och nu var det dags att införskaffa två nya, det blev två nordsvenska travare som vi hade i vårt egna stall på gården och som vi kom att få en underbar tid med ...

Nå, men säg då den lycka som varar för evigt. Vändpunkt nummer tre kom väldigt oväntat och bestod av skillsmässa, så fick man prova på det där med att vara skilsmässobarn också med allt vad det innebar. I slutet av åttan var båda hästarna sålda och det enda positiva med det var väl att det blev en väldans massa tid över till att plugga.

Efter att högstadiet var över var det dags för vändpunkt nummer fyra, det vill säga flytten till Skellefteå. Gymnasiet började och det dröjde enda till andra året innan jag verkligen kände att jag passade in med de vänner jag fått i klassen. Ack så fel jag hade när jag i början av ettan nedstämt tänkte att nej det här går aldrig, jag kommer aldrig få någon vän i den här staden. Det fick jag ju, som tur var!

Kanske var vändpunkt nummer fem då jag efter en hel del tjatande om det var i mitten av ettan/tvåan lyckats övertyga mina föräldrar om att det var dags att jag fick en ny häst. Så blev det således inte alls, för jag snubblade över en annons där de sökte medryttare till världens finaste lilla C-ponny och under två års tid var han allt jag kunde tänka på.

Vändpunkt nummer sex var en sorglig chock därför, ponnyn blev sparkad, fick en skada och var tvungen att avlivas. Som jag grät! Men hästlös kan man ju rakt inte gå, så ganska snart hade jag letat reda på en annan häst att vara medryttare åt en dag i veckan. Allting var frid och fröjd tills ...

Vändpunkt nummer sju, och nu har vi kommit fram till denna dag. Jag står sedan några dagar tillbaka utan medryttarhäst igen men är inte tröstlös, har nämligen redan bokat in mig på ridskola där jag börjar rida från och med nästa onsdag.

Men nu är ju hästar inte allt heller, jag står i begrepp att fatta fler viktiga beslut som kommer att utgöra flera stora förändringar, vändpunkter, i mitt liv. Det är  beslut om framtida utbildningar att gå, eller jobb att söka. Någonstans ska jag bo och leva ... Men det är nog ingen idé att spekulera över framtiden egentligen. Man vet aldrig vad den för med sig, har jag fått lära mig! Får helt enkelt flyta med och se vart livsvågen har tänkt föra mig!

På det stora hela en bra dag har det varit. Hade lite lite att göra på praktiken egentligen, men alla är så trevliga att det inte gör så mycket. Dessutom fick jag vara inne och nosa lite på biljettbokningssystemet, spännande och roligt tycker jag! Fick dock huvudvärk mot slutet av dagen och det var ju inte lika roligt förstås men dessvärre inget ovanligt för min del. La mig i sängen och läste "Stolthet och Fördom" i alla fall, älskar verkligen språket i den boken! Det är just så jag själv också skulle skriva om det inte känts lite väl ur tiden, för ärligt talat vill jag gärna till att bli lite mossig i mitt skrivspråk :-P Men Jane Austen alltså, såg filmen om henne för ett tag sedan och blev väldigt fascinerad, och nu när jag läser en av de böcker hon skrivit bara ökar min beundran för den kvinnan. Lite som henne, så skulle man kanske vara ... Fast inte fullt så död, förstås.