-

Vill jag plugga, egentligen? Nej.

Vill jag jobba istället? Ja, men med vad ...

Vill jag kanske hellre resa  runt lite då? Absolut, men för vilka pengar ...
Man måste plugga för att få ett jobb och man måste ha ett jobb för att få pengar till att kunna resa. Ond cirkel kallar jag det! Men rätt logiskt och självklart såklart, vilket jag accepterar. Nu gäller det bara att ta en stor funderare över vilket liv jag ska leva.

Tänk vad livet tar oväntade vändningar egentligen. Det händer hela tiden saker man inte alls varit beredd på, så har det i alla fall varit hela mitt liv.

Fram till typ nio års ålder var det väl ganska lugnt, bodde i en rätt typisk kärnfamilj med mamma, pappa och en bror. Sedan kom vändpunkt nummer ett, flytten till Råneå med hästgård och hela kittet. Det kom dock att dröja några år innan stallet stod färdigrenoverat men innan det gick min största dröm i uppfyllelse, familjen köpte en häst som vi hade uppstallad på ridskolan!

Några år senare kom vändpunkt nummer två. Vår första häst hade vid det laget gått bort i tarmvred och nu var det dags att införskaffa två nya, det blev två nordsvenska travare som vi hade i vårt egna stall på gården och som vi kom att få en underbar tid med ...

Nå, men säg då den lycka som varar för evigt. Vändpunkt nummer tre kom väldigt oväntat och bestod av skillsmässa, så fick man prova på det där med att vara skilsmässobarn också med allt vad det innebar. I slutet av åttan var båda hästarna sålda och det enda positiva med det var väl att det blev en väldans massa tid över till att plugga.

Efter att högstadiet var över var det dags för vändpunkt nummer fyra, det vill säga flytten till Skellefteå. Gymnasiet började och det dröjde enda till andra året innan jag verkligen kände att jag passade in med de vänner jag fått i klassen. Ack så fel jag hade när jag i början av ettan nedstämt tänkte att nej det här går aldrig, jag kommer aldrig få någon vän i den här staden. Det fick jag ju, som tur var!

Kanske var vändpunkt nummer fem då jag efter en hel del tjatande om det var i mitten av ettan/tvåan lyckats övertyga mina föräldrar om att det var dags att jag fick en ny häst. Så blev det således inte alls, för jag snubblade över en annons där de sökte medryttare till världens finaste lilla C-ponny och under två års tid var han allt jag kunde tänka på.

Vändpunkt nummer sex var en sorglig chock därför, ponnyn blev sparkad, fick en skada och var tvungen att avlivas. Som jag grät! Men hästlös kan man ju rakt inte gå, så ganska snart hade jag letat reda på en annan häst att vara medryttare åt en dag i veckan. Allting var frid och fröjd tills ...

Vändpunkt nummer sju, och nu har vi kommit fram till denna dag. Jag står sedan några dagar tillbaka utan medryttarhäst igen men är inte tröstlös, har nämligen redan bokat in mig på ridskola där jag börjar rida från och med nästa onsdag.

Men nu är ju hästar inte allt heller, jag står i begrepp att fatta fler viktiga beslut som kommer att utgöra flera stora förändringar, vändpunkter, i mitt liv. Det är  beslut om framtida utbildningar att gå, eller jobb att söka. Någonstans ska jag bo och leva ... Men det är nog ingen idé att spekulera över framtiden egentligen. Man vet aldrig vad den för med sig, har jag fått lära mig! Får helt enkelt flyta med och se vart livsvågen har tänkt föra mig!

På det stora hela en bra dag har det varit. Hade lite lite att göra på praktiken egentligen, men alla är så trevliga att det inte gör så mycket. Dessutom fick jag vara inne och nosa lite på biljettbokningssystemet, spännande och roligt tycker jag! Fick dock huvudvärk mot slutet av dagen och det var ju inte lika roligt förstås men dessvärre inget ovanligt för min del. La mig i sängen och läste "Stolthet och Fördom" i alla fall, älskar verkligen språket i den boken! Det är just så jag själv också skulle skriva om det inte känts lite väl ur tiden, för ärligt talat vill jag gärna till att bli lite mossig i mitt skrivspråk :-P Men Jane Austen alltså, såg filmen om henne för ett tag sedan och blev väldigt fascinerad, och nu när jag läser en av de böcker hon skrivit bara ökar min beundran för den kvinnan. Lite som henne, så skulle man kanske vara ... Fast inte fullt så död, förstås.

Nu händer det grejer i mitt liv! Första dagen på praktiken idag, jag är på turistbyrån här i Skellefteå och jag känner att det kommer bli toppen. Idag bestod mitt hårda arbete av att sitta vid sidan av och nicka och hålla med om att bilderna som blev valda till sommarbroschyren 2010 var fina. Det hade jag inget emot :-) Imorgon kommer det dock bli desto mer aktivitet efter mjukstarten, tanken är nämligen att jag ska fota i olika affärer! Har ingen aning om hur bra man förväntas vara efter tre år på mediegymnasie, men jag ska verkligen anstränga mig till det yttersta för att det ska bli så fina bilder som möjligt.

Men visst är jag nervööööööös! Tänk om bilderna blir mörka eller suddiga, eller om batteriet tar slut, eller om minneskortet blir fullt ... Eller värst av allt, tänk om jag glömmer kameran hemma!

Mest troligt är det väl dock att det helt enkelt går bra! Man har väl utvecklats för bövelen, det är inte som i tvåan då jag inte ägde ens en egen systemkamera och fortfarande fotade på autofunktionen! Manuella inställningar liksom, vad tusan var det?

I tvåan.

- Ingen kommenterar.

- Man måste göra en bloggdesign som man lessnar på efter ett tag.

- Det blir spretigt när man bloggar om allt möjligt.

- Har man tur hamnar man bland de senaste inläggen i två minuter.

- Det är nästan omöjligt att få besökare utan att viga sitt liv åt den uppgiften.

- Bloggar man inte klagar folk på att man inte uppdaterar. Trots att ingen läser.

- Det går inte att svara på kommentarer utan att gå in på kommenterarens blogg och skriva "Sv; bla bla ..."

- Den enda anledningen till att någon kommenterar över huvud taget, är för att få besökare till sin blogg.

- Man står med bland de senaste inläggen över en vecka efter att man bloggade.

- Det är inte överdrivet många som uppdaterar i sina bloggar överdrivet ofta, bara tillräckligt för att man ska kunna läsa alla inlägg som skrivs och känna att man läst lagomt mycket när man är klar.

- Det finns dock många medlemmar som läser bloggar. Jag har fått ca 780 träffar på mitt inlägg!

- Man kan påverka hur många läsare ens blogginlägg får genom att skriva intressanta rubriker som får folk intresserade. "Så var dansoskulden förlorad ..." eller "gummi på dans" och du är garanterad ett läsarantal på över 700. Minst!

- Att kommentera känns helt naturligt och är något man, och andra, inte drar sig för att göra.

- Folk är mycket trevliga, i alla fall de jag stött på, de ger en tips osv. och stämningen känns faktiskt ganska familjär. Efter ett tag börjar man känna igen namnen på de som uppdaterar bloggen ofta!

- Bloggarna är oftast avgränsade till att handla om just specialämnet på sidan. Det vill säga, dans. Folk delar med sig av sina upplevelser och tankar. Ibland smyger sig ett och annat icke dansrelaterat inlägg in också, men när det väl sker är det bara trevligt.

- Förutom bloggar finns det även artiklar och krönikor, en lista över kommande danser, diskussionsforum, bildgalleri samt mycket annat spännande.

Jag är så less på mig själv. Eller snarare på den jag brukade vara. Den där olidliga prettohatten som trodde att hennes bloggande om alla "viktiga" ämnen skulle förbättra världen. Bläääk! Krääääka!

Nu blir det på sin höjd några "idag har jag ... Bla bla bla" inlägg några gånger i veckan. Egentligen vill jag bara spy på dem också, på alla ord mitt tangentbord skapar i min infekterade blogg. Vet inte riktigt varför jag fortsätter blogga egentligen, kanske ser jag det lite som ett tvång.

Jag vill inte skriva om vad jag har för åsikter längre, läser gärna andras men känner mig bara som en jäkla idiot när jag själv skriver vad jag tycker. Som att någon skulle bry sig, HA! Kanske är detta det enda inlägget i denna bloggen där jag faktiskt uttrycker en åsikt. Egentligen vill jag nog helst spy på det också.

De lediga dagarna jag haft från lördag-måndag har verkligen gått upp och ner. Redan på lördagsförmiddagen började jag inse att jag förmodligen skulle förgås om jag bara skulle sitta hemma, så tillslut gick jag otroligt nog med på pappas tjat om att följa med på dans! Hann tvivla både en och två gånger på om det verkligen var ett så klokt beslut men av till Piteå bar det och efter några träningsdanser med pappa lämnades jag åt mitt öde på dansgolvet.

Hade i bilen dit fått höra hur det låg till, bjöd man inte upp på damernas skulle man tillslut bli dissad. Detta var jag alltså ganska orolig för, för att bjuda upp skulle jag verkligen inte våga! Det visade sig dock inte vara några problem, för nog fick jag dansa alltid och bjuda upp behövde jag inte heller som tur var :-) Det blev både bugg och foxtrot samt en tredje, väldigt närgången dansstil som jag bara trodde att de som var tillsammans och väldigt kära utövade med varandra men som alltså även jag fick möjlighet att prova på. Fick dock frågan om jag hade ryggproblem eller något, jag måste ha varit väldigt stel men jag förstod ju inte alls vad som förväntades av mig!

Men kul var det och mycket trevligt folk träffade man, det spelade heller verkligen ingen roll att man var superdålig och det blev lite missförstånd, de flesta verkar vara väldigt förstående :-) Nej, det var nog inte sista gången jag var på dans misstänker jag och inte minst bara för att få komma ut och träffa folk! Fast en danskurs skulle kanske vara på sin plats nu ändå ...

Dålig uppdatering har det blivit här, vilket helt enkelt har berott på att jag varit obeskrivligt trött den senaste tiden! När båda ens föräldrar påpekar hur slut man ser ut, då är det illa :-P Långa skoldagar och många lektioner är nog en starkt bidragande orsak, bristen på sol kan säkert vara en annan. Tanken var alltså i alla fall att jag skulle sova ut riktigt ordentligt idag, men fullt likaså vaknade jag upp vid halv sju efter lite drygt åtta timmars sömn! Inte kunde jag somna om heller, hallå vad är detta?